Ylva och porschen

Rättsfallet NJA 1977 s. 717 (Ylva och porschen) – som blivit ett av de mest berömda förmögenhetsrättsliga sådana i svensk rättshistoria – utgör ett praktexempel på när en fri skälighetsprövning fått spela en avgörande roll i den slutliga domstolsbedömningen. Rättsfallet inbjuder onekligen till diskussioner rörande kön och klass. 

Den 20-åriga Ylva arbetade en sensommarkväll år 1974 som prostituerad på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Tage – en mycket framgångsrik direktör i 50-årsåldern – fattade genast tycke för henne och de beslöt att bege sig till Tages villa för att där tillbringa natten tillsammans. För de sexuella tjänster Ylva tillhandahöll fick hon en ersättning motsvarande 6 000 kr i dagens penningvärde. 

Förhållandet mellan de båda kom dock att bli ganska långvarigt och än mer intensivt. De träffades regelbundet under ett antal veckor och kontakten uppehölls även per telefon och brev – en kontakt som av breven att döma dessutom var i hög grad känslomässig. Under denna tid visade Tage stor generositet gentemot Ylva och skänkte henne gåvor motsvarande ungefär 100 000 kr, enligt hans egen utsago i syfte att hjälpa henne ur den svåra sociala situation hon befann sig i. Han bekostade bl.a. Ylvas körkortsutbildning. I samband härmed fördes även diskussioner dem emellan om att Tage skulle köpa en sportbil, och bilen beställdes också i hans namn. De skulle dock visa sig ha vitt skilda åsikter om för vems räkning köpet gjordes. 

På sin 21-årsdag mottog Ylva ett gåvobrev (upprättat och bindande enligt konstens alla regler; jfr. 1 § GåvoL) undertecknat av Tage, där han överlät äganderätten till "en stycken fabriksny Porsche Carrera, årsmodell 1975" till henne. I brevet fanns en leksaksbil i miniatyr av märket Porsche. Ylva fick också den s.k. kundkopian av ordersedeln skickad till sig. Strax efter utfästelsen besökte de en bilutställning och diskuterade köpet, enligt Tage dock enbart för att han ville ha Ylvas smakråd inför detta. 

Några veckor senare – och innan bilen hade hunnit levereras – bröts hastigt förbindelsen mellan dem två. Tage hävde i samband med detta bilköpet. Ylva yrkade i målet att Tage förpliktades att till henne utge värdet av den ofullbordade gåvan med 92 279 kr jämte ränta, nuförtiden nästan 400 000 kr. Tage bestred käromålet och anförde i första hand (föga förvånande) att gåvobrevet endast avsåg den leksaksbil som medföljt. Invändningen ansågs i samtliga instanser - mot bakgrund av gåvobrevets utformning och omständigheterna i målet - ”ej förtjäna avseende”. Vidare yrkade Tage att utfästelsen skulle förklaras ogiltig enligt i första hand 31 §, i andra hand 33 §, och i sista hand (nuvarande) 36 § AvtL. 

En enhällig men märkbart förvirrad tingsrätt ogiltigförklarade gåvobrevet med hänvisning till 33 §. Enligt domstolen hade Ylva bl.a. känt till att det skulle dröja en avsevärd tid innan bilen levererades. Det måste vidare ”åtminstone i någon mån” ha framstått som ovisst för henne om Tage skulle kunna fullfölja bilköpet och överlämna gåvan. Med beaktande av ovanstående och särskilt med hänsyn till att parternas ”bekantskap inte varit sådan att den skäligen kan anses ha givit Tage anledning att till Ylva överlämna en gåva av så betydande storlek” fann tingsrätten att det skulle strida mot tro och heder att åberopa utfästelsen. Det är bl.a. obegripligt hur tingsrätten – mot bakgrund av värdet av de tidigare gåvor Tage ostridigt överlämnat och besöket på bilutställningen – kan anse att det måste ha framstått som ovisst för Ylva om Tage skulle kunna fullfölja köpet. Hur lång tid det skulle dröja innan bilen levererades är såklart helt irrelevant för tillämpningen av 33 § AvtL. Denna tar vidare sikte på ett ohederligt förfarande. Att då tillmäta Tages eventuella avsaknad av anledning att överlämna gåvan avgörande och självständig betydelse utgör en i grunden felaktig rättstillämpning. 

Även hovrättens majoritet ogillade käromålet. Domstolen gick dock på en annan linje än tingsrätten. Man fastslog att Ylva saknat anledning att uppfatta Tages ekonomiska förhållanden på något annat sätt än hon själv uppgivit. Därmed kunde 33 § inte tillämpas. Hovrätten ansåg dock att det fick anses otillbörligt att Ylva kunde åberopa utfästelsen sedan förbindelsen upphört, och lämnade därför gåvobrevet utan avseende med hänvisning till (nuvarande) 36 § AvtL. I bedömningen tillmätte hovrätten gåvans värde stor vikt.  Överfört till dagens rättsläge får hovrätten sägas ha ogiltigförklarat utfästelsen med hänsyn till senare inträffade förhållanden (att förbindelsen bröts), se 36 §. Rättstillämpningen luktar förutsättningsläran lång väg. Hovrättsrådet Björnberg var skiljaktig och ansåg att enbart gåvans höga värde inte kunde medföra att den skulle anses otillbörlig. Han ville således bifalla Ylvas talan fullt ut.

HD ansåg för det första, vad gäller hänvisningen till 36 § AvtL, att Tage i andra hand fick anses ha gjort gällande att utfästelsen skulle jämkas enligt samma lagrum. Detta var inte helt självklart men uppfattningen delades av samtliga JR. I övrigt var meningarna minst sagt delade. Domen kom att avfattas i enlighet med den av referenten Bengtsson och JR Nyman företrädda uppfattningen. Dessa fastslog inledningsvis att det saknades skäl att frånkänna gåvobrevet rättsverkan enbart på den grunden att agerandet framstod som mycket generöst. Vid prövningen av giltigheten av gåvoutfästelser låg det nära till hands att tillmäta förutsättningarna stor betydelse. Bilen hade dock uppenbarligen varit avsedd för Ylvas personliga bruk. Det faktum att förbindelsen upphört kunde därför inte sägas ha rubbat förutsättningarna på ett sådant sätt att Tage skulle få helt frånträda sitt löfte, samtidigt som han själv uppgett att han betraktat förbindelsen som tillfällig. Den utlovade bilen framstod dock enligt domstolen som en s.k. ”lyxgåva”, vars värde avsevärt översteg det normala även för en förmögen givare i en förbindelse ”av det aktuella slaget” (vad som avses härmed anges inte). Med hänsyn därtill skulle det vara otillbörligt om Ylva – sedan förbindelsen brutits – kunde utkräva hela värdet. Det jämkade beloppet fastställdes – ”med hänsyn till omständigheterna kring gåvoutfästelsen, till de övriga gåvor som Ylva fått av Tage och till vad som i målet upplysts om Tages ekonomi” – till 20 000 kr. 

I målet var tre justitieråd skiljaktiga. JR Vängby ville helt ogilla Ylvas talan och instämde i hovrättens resonemang. JR:n Conradi och Holmberg ville istället bifalla käromålet fullt ut. Vad gäller jämkningsfrågan ansåg de att den omständigheten att gåvans värde översteg det normala inte borde medföra att beloppet jämkades. Bedömningen av vilket ”otillbörligt övervärde” Ylva skulle få avstå skulle enligt dessa med nödvändighet bli så subjektiv att jämkningen framstod som ogenomförbar. Inte heller hade Tage gjort gällande att han saknade möjlighet att infria utfästelsen.   

HD:s resonemang om lyxgåva tycks – mot bakgrund av att domstolen inledningsvis fastslog att det saknades skäl att frånkänna gåvobrevet rättsverkan p.g.a. att agerandet framstod som generöst – närmast taget ur luften. Enligt referenten Bengtssons tillägg bör man inte heller fortsättningsvis godta, att den som uppvaktar andra parten med ett i och för sig giltigt gåvolöfte skulle kunna komma ifrån löftet genom att på ena eller andra sättet åstadkomma att förbindelsen bryts; det sagda ska dock enligt denne enbart gälla gåvor av ”mera normalt” värde. Enligt mig är det en högst märklig slutsats att det rakt omvända skulle gälla enbart för att värdet är onormalt högt. HD har relaterat gåvans värde till motsvarande gåvor i förbindelser av det aktuella slaget. Oavsett hur HD funnit sig bekväma i att resonera om något sådant anser jag att gåvans värde i högre grad borde ha ställts i proportion till vad som tidigare förekommit i förbindelsen mellan parterna. Här är att märka, att Tage redan tidigare betett sig mycket generöst gentemot Ylva och var en till synes förmögen man.  

Man kan också fråga sig om bedömningen hade blivit en annan om 36 § 2 st. hade haft nuvarande lydelse vid tidpunkten för målet. Enligt detta stadgande ska särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Säkerhetsvakter och proportionalitetsprincipen.

För en tid sedan tog jag del av en video som en säkerhetsvakt i Stockholms tunnelbana upptagit och delat på Twitter. Händelseförloppet är okomplicerat: Tre säkerhetsvakter går förbi en stillastående tunnelbanevagn. Däri sitter en man som, fast han i övrigt verkar lugn, av någon anledning känner ett behov av att yttra sitt missnöje mot säkerhetsvakterna och därför ger dem fingret. Vakterna tar illa vid sig, och bestämmer sig följaktligen för att gå in i vagnen för att konfrontera mannen. När han inte svarar väl på deras tillmälen uppstår tumult, och det hela slutar med att han släpas upp för stationens rulltrappor och med stor möda för vakterna förses med handfängsel på stengolvet vid spärrarna. Någonstans mellan vagnen och hissen skadas både mannen och en av vakterna, och båda blöder en del från sina respektive ansikten. Slutligen omhändertas mannen av ett par poliser.

Jag diskuterade händelseförloppet med säkerhetsvakten som delat materialet, enligt honom just för att skapa diskussion. Han menade att ingripandet skett för att de andra resenärerna på tåget (som förövrigt var rusningstrafikfullt) skulle kunna fortsätta sin resa i lugn och ro. Jag framhöll möjligheten att de andra resenärerna kanske överhuvudtaget inte noterat den oförskämda gesten och således uppmärksammats på problemet först när vakterna påbörjade sitt ingripande. Han menade han att han och kollegorna inledningsvis aldrig haft för avsikt att avvisa mannen från platsen, utan beslutat sig för det först när det visat sig att han inte gett några ödmjuka reaktioner på deras tillsägelser. Det hade avgett konstiga signaler, skrev han, om tre säkerhetsvakter inte reagerat när en okänd resenär ger dem fingret, och ännu konstigare om de sedan inte visat att det får konsekvenser när vederbörande vägrar ber om ursäkt. Att backa i en sådan situation skulle riskera att underminera deras trovärdighet.

Vårt meningsutbyte fortsatte med att jag flummade in på proportionalitetsprincipen, och jag framhöll  att all myndighetsutövning måste ske med beaktande av hur de negativa konsekvenserna står sig i relation till de positiva. Principen används överallt i samhället och juridiken: från miljöbalkens undantagsregler rörande strandskyddet till rättegångsbalkens regler om häktning. Jag förklarade att de negativa konsekvenserna av deras agerande (mannens skador, säkerhetsvaktens skador, den påföljande rättegången, obehaget för de andra resenärerna...) inte rimligen kunde anses vägas upp av det positiva, som dessutom omöjligen kan kvantifieras, i vad de uppnått med ingripandet. Min diskussionspartner godtog mitt ställningstagande rent principiellt, men menade samtidigt att den uppkomna situationen omöjligen kunde lastas honom och de hans, eftersom han och kollegorna bara följt standardprocedurer och gjort deras jobb. Orsaken till problemet och följderna var istället helt och hållet mannens, för att han gett vakterna fingret, och sedan visat en total ovilja att lyda deras, tjänstemännens, order. Den som inte gör myndigheterna befaller får, så att säga, skylla sig själv.

Vid den här punkten i diskussionen bestämde vi oss artigt för att enas om att inte enas (en sällsynt dygd, särskilt på Twitter) och runda av.

Jag tyckte, och vidhåller fortfarande, att vakternas beslut att ingripa mot ett uppvisat långfinger, och sedan fullfölja ingripandet med både våld, hårt språk och handfängsel redan från början var fullständigt befängt. Vakterna menade att mannen frihetsberövats inte för sitt långfinger, utan för sitt våldsamma motstånd. Men varför gjorde mannen våldsamt motstånd? Jo, för att de försökte frihetsberöva honom. Var vakterna juridiskt obligerade att reagera som de gjorde? Knappast. Borde de istället ha sagt, efter en kort kontroll av mannen i tunnelbanevagnen: "Okej, nu betedde du dig lite tråkigt mot oss, men eftersom du inte verkar utgöra någon fara för din omgivning så tänker vi inte vidta några vidare åtgärder. Ha en trevlig kväll, allihopa!" Hade ett sådant agerande verkligen underminerat säkerhetsvakternas trovärdighet? Kanske. Men det efterföljande våldet och lidandet hade i alla fall undvikits, och för egen del hade jag nog respekterat en säkerhetsvakt som visat att det ibland är bättre att vända andra kinden till.

Med beaktan av att det ju trots allt inte är olagligt att visa långfingret för någon, så blir konsekvenserna av ingripandet i det här fallet ganska absurda ställda i relation till den utlösande händelsen. Helt oproportionerliga.

HD levererar föredömlig (t formulerad) dom rörande våldtäktsbegreppet.

Högsta domstolen har rett ut begreppen för Svea hovrätt och och förklarar att det visst går att döma för våldtäkt i det fall att person A, mot dennes vilja, har fört upp sina fingrar i slidan på person B i syfte att kontrollera om vederbörande varit otrogen. Våld och hot förekommer i gärningsbeskrivningen, och HD påminner om att det inte längre, som tidigare, behöver handla om regelrätta "samlagsliknande" (läs: penetration) handlingar för att handlingen skall bedömas som våldtäkt, utan att det nu skall läggas mer vikt vid brottsoffrets upplevda kränkning i situationen. 

Lagstiftningen ämnar ju inte beivra någon specifik handling utan ska snarare fungera, som justitierådet Agneta Bäckström för egen del tillägger i domen, som ett skydd för den "personliga och sexuella integriteten". Om själva handlingen sedan består i att penetrera eller att exempelvis, lite mer kontroversiellt, urinera på, är av sekundär betydelse. Till syvende och sist handlar det om att man helt enkelt inte ska få behandla andra illa och komma undan med det.

Tillägg: Cred till HD för extremt lättläst meddelande.

Vidare läsning: Dagens Nyheter

Domen: Här