Säkerhetsvakter och proportionalitetsprincipen.

För en tid sedan tog jag del av en video som en säkerhetsvakt i Stockholms tunnelbana upptagit och delat på Twitter. Händelseförloppet är okomplicerat: Tre säkerhetsvakter går förbi en stillastående tunnelbanevagn. Däri sitter en man som, fast han i övrigt verkar lugn, av någon anledning känner ett behov av att yttra sitt missnöje mot säkerhetsvakterna och därför ger dem fingret. Vakterna tar illa vid sig, och bestämmer sig följaktligen för att gå in i vagnen för att konfrontera mannen. När han inte svarar väl på deras tillmälen uppstår tumult, och det hela slutar med att han släpas upp för stationens rulltrappor och med stor möda för vakterna förses med handfängsel på stengolvet vid spärrarna. Någonstans mellan vagnen och hissen skadas både mannen och en av vakterna, och båda blöder en del från sina respektive ansikten. Slutligen omhändertas mannen av ett par poliser.

Jag diskuterade händelseförloppet med säkerhetsvakten som delat materialet, enligt honom just för att skapa diskussion. Han menade att ingripandet skett för att de andra resenärerna på tåget (som förövrigt var rusningstrafikfullt) skulle kunna fortsätta sin resa i lugn och ro. Jag framhöll möjligheten att de andra resenärerna kanske överhuvudtaget inte noterat den oförskämda gesten och således uppmärksammats på problemet först när vakterna påbörjade sitt ingripande. Han menade han att han och kollegorna inledningsvis aldrig haft för avsikt att avvisa mannen från platsen, utan beslutat sig för det först när det visat sig att han inte gett några ödmjuka reaktioner på deras tillsägelser. Det hade avgett konstiga signaler, skrev han, om tre säkerhetsvakter inte reagerat när en okänd resenär ger dem fingret, och ännu konstigare om de sedan inte visat att det får konsekvenser när vederbörande vägrar ber om ursäkt. Att backa i en sådan situation skulle riskera att underminera deras trovärdighet.

Vårt meningsutbyte fortsatte med att jag flummade in på proportionalitetsprincipen, och jag framhöll  att all myndighetsutövning måste ske med beaktande av hur de negativa konsekvenserna står sig i relation till de positiva. Principen används överallt i samhället och juridiken: från miljöbalkens undantagsregler rörande strandskyddet till rättegångsbalkens regler om häktning. Jag förklarade att de negativa konsekvenserna av deras agerande (mannens skador, säkerhetsvaktens skador, den påföljande rättegången, obehaget för de andra resenärerna...) inte rimligen kunde anses vägas upp av det positiva, som dessutom omöjligen kan kvantifieras, i vad de uppnått med ingripandet. Min diskussionspartner godtog mitt ställningstagande rent principiellt, men menade samtidigt att den uppkomna situationen omöjligen kunde lastas honom och de hans, eftersom han och kollegorna bara följt standardprocedurer och gjort deras jobb. Orsaken till problemet och följderna var istället helt och hållet mannens, för att han gett vakterna fingret, och sedan visat en total ovilja att lyda deras, tjänstemännens, order. Den som inte gör myndigheterna befaller får, så att säga, skylla sig själv.

Vid den här punkten i diskussionen bestämde vi oss artigt för att enas om att inte enas (en sällsynt dygd, särskilt på Twitter) och runda av.

Jag tyckte, och vidhåller fortfarande, att vakternas beslut att ingripa mot ett uppvisat långfinger, och sedan fullfölja ingripandet med både våld, hårt språk och handfängsel redan från början var fullständigt befängt. Vakterna menade att mannen frihetsberövats inte för sitt långfinger, utan för sitt våldsamma motstånd. Men varför gjorde mannen våldsamt motstånd? Jo, för att de försökte frihetsberöva honom. Var vakterna juridiskt obligerade att reagera som de gjorde? Knappast. Borde de istället ha sagt, efter en kort kontroll av mannen i tunnelbanevagnen: "Okej, nu betedde du dig lite tråkigt mot oss, men eftersom du inte verkar utgöra någon fara för din omgivning så tänker vi inte vidta några vidare åtgärder. Ha en trevlig kväll, allihopa!" Hade ett sådant agerande verkligen underminerat säkerhetsvakternas trovärdighet? Kanske. Men det efterföljande våldet och lidandet hade i alla fall undvikits, och för egen del hade jag nog respekterat en säkerhetsvakt som visat att det ibland är bättre att vända andra kinden till.

Med beaktan av att det ju trots allt inte är olagligt att visa långfingret för någon, så blir konsekvenserna av ingripandet i det här fallet ganska absurda ställda i relation till den utlösande händelsen. Helt oproportionerliga.